chances

Om och om igen hamnar man på ett speciellt ställe i livet, där man varit förut, Det ser aldrig likadant ut, men man vet att det är samma ställe..
Ensamhet och sorg, glädje och erfarenheter, så känner jag i största allmännhet.
Jag är Otroligt ledsen och känner mig fruktansvänt ensam, det är ens egen mamma som säger dom där sakerna like she would care?
Otroligt glad och känner att jag har erfarenheten ifrån alla andra gånger hon sagt samma sak.
Hon e en kvinna av mycket ord och lite handling som jag har  märkt efter dessa gånger nu,
 så i detta fall tar jag det än en gång med en nypa salt.
Men till alla ni föräldrar där ute, se verkligen till att era barn vet att ni älskar dom, säg det helre en gång för mkt  än en gång för lite, man kan aldrig få nog av kärlek.
Men när ens barn känner ensamhet i sitt eget hus har de kanske gått lite för långt. jo visst jag är ju vuxen nu, 21 år och lifserfaren som få, TJENA!
Men enligt min mamma så ska ja klara av att stå på egna ben, jag vet inte riktgit hur de ska gå till när mina ben e som tennstickor i det här fallet, och att jag  precis lärt mig ta mina första steg, då vill hon direkt att jag ska kunna springa.
Efter en sån konflikt rastar man ihop, benen viker sig och inget är lika roligt längre. Föröker vara stark, vara så stark att hon inte ser hur ont det gör varje gång, och igår lyckades jag visa mig lika kall som henne, och kanske för en gångs skull förstog hon hur de känns att känna som jag...
Aldrig ska jag, om ja får barn själv, behandla mina kids på samma sätt.
Man har lixom fått typ exemplet på HUR MAN INTE SKA GÖRA och det är jag glad över. Jag kan blicka bakåt i min barndom och se allt annat utom lycka och kännsla av att vara älskad. Visst, mkt ligger säkert i mig.. 
Som tonåring var jag verkligen INTE de lättaste att ha att göra med. Då menar jag verkligen inte, jag önskar inte ens min värsta fieende sånna barn, men.. MEN! hon e min mamma, hon borde se att jag växt upp, kanske blivit mognare? kanske inte gör samma saker längre. Alla har förlåtit mig för hur jag vart då, och de är inget jag kan gå omkring och älta hela mitt liv, försöka gör allt bättre nu istället.
Jag har lyckas med mig själv, verkligen nöjd över vem jag blivit, för jag bryr mig om folk och jag tänker alltid på mina vänner i första hand, både gott och ont, men alla utom min mamma har förlåtit mig..

Så tillbaka till det som var poängen, jag kommer en dag försvinna härifrån och inte se mig tillbaka, kommer tillslut inte vela ha kontakt med mina föräldrar, inte vela se dom i ögonen.. Men då vet jag att "jag är jag" tack vare mej själv, bara jag som kan ta åt mig äran. Dom har verkligen inte hjälpt mig med något alls, om ja inte haft fysiskt ont någonstans, aldrig varit ett stöd när jag haft det svårt, bara skrik och gap jämt, alltid en jävla massa skäll. VEM LÄR SIG AV EN ARG MÄNNISKA? tydligen inte jag iallafall, för jag lärde mig den hårda vägen själv, fick ta så otroligt mkt törnar i livet, och jag har fortfarande mkt att lära, men jag gör ALLT för att kunna stå på egna ben, och det är inte heller deras förtjänst.
kommer sakna mina bröder och min kära älskade hund, som betyder mkt mera för mig än ord kan skrivas.
Blod sägs vara tjockare än vatten, tja fram tills idag var de nog sant, men nu har jag fått upp ögonen för hur det ligger till, jag mår inte bra utav den här familjen, blir så otroligt ledsen när jag tänker på att jag misslyckats hålla oss ihop till slutet.


NOT EVERYTING HAVE A HAPPY ENDING, THIS IS ONE OF THEM!
Over and out!